1420122_10201538310833958_1995294651_n

Surrealistisk upplevelse

Helgen bjöd på en makalöst surrealistisk upplevelse. Jag är frotfarande tveksam till om det verkligen hände. Jag har sprungit tävlingar förut. Inget konstigt med det. Jag har sprungit bantävlingar förut. Det är inte heller något konstigt. Jag har tränat inomhus på bana. Det är lite konstigt till en början eftersom en inomhusarena är galet mycket mindre än vad man kan föreställa sig om man har sett en på teve tidigare. Men egentligen så är det inte häller något konstigt för mig vid det här laget.
Men att som 34-årig sliten trebarnsmamma göra debut i tävlingssammanhang på bana inomhus är speciellt. Att därtill göra det på ett SM är extra konstigt. Att tävla på bana är det inte många som gör. Att tävla inomhus på bana är det ännu färre som gör. Att tävla i SM är det inte många som gör. Tyvärr. De tjejer som står på startlinjen är snabba. Vi pratar inte rookies här. De är alla snuskigt vältränade löpare. Att innan start värma upp bredvid dem, att knyta på spikskorna bredvid dem, att ta av sig alla kläder förutom trosor (eller möjligen superkorta hotpants) och top bredvid dem är surrealistiskt. På samma gång som det känns extremt märkligt så känns det också ofattbart naturligt. Till vardags kan jag uppfattas som en knepig person som tränar väldigt mycket, i för konstiga kläder och är lite för smal. I friidrottssammanhang är jag helt normal. I ärlighetens namn tillhör jag faktiskt de mest otränade.

Hela dagen kändes dock väldigt bra. Förutom själva tävlingen. Herregud! Varför springer folk så här kort!?! Hellre 30 km i terräng än 3000 m på bana. Konstant smärta i luftvägarna som inte släpper förrän några timmar. En torrhosta och brännande hals. Det enda jag kunde tänka på var Dannys refräng "Åå, det brinner i bröstet". Jag glömde omedelbart bort hur många varv jag sprungit. Det var fruktansvärt. Jag sneglade på klockan ibland för att lista ut hur långt det var kvar. Hopplöst.

Självklart blev jag nästan direkt efter målgång sugen på fler banlopp. Men helst längre. Iallafall 5000 m. Eller ännu hellre 10 000 m. Jag tar en googling på det för att se vart jag kan tänkas hamna. Men ett millopp på asfalt blir det iallafall i vår. Kanske inte Premiärmilen i Stockholm då den går på Påskafton. Eventuellt Premiärloppet i Göteborg. Men det kommer att bli många fler intervaller innan dess! Både på bana och i verkligheten.

Etiketter: tävling bana inomhus sm

Reaktioner och tankar välkomnas!

Senaste inlägg

Bloggarkiv