Sömnanalys

Det är nu nästan två månader sedan det förra inlägget. Två månader. Det är lång tid. Men ändå så rysligt kort! Vår lilltjej är nu 5 veckor och dagarna susar förbi! Tiden har aldrig kort så fort! Dagarna präglas av amning, soffhäng och träning. Kvällarna präglas av kaos med två småpojkar. Nätterna präglas av mer amning, sängmys och ibland nattvak eftersom tjejen har bestämt sig för att vara ledsen då. Därav går dagarna ännu fortare eftersom jag ibland måste sova på dagtid för att överleva resten av dygnet. Att hantera sömnen, eller rättare sagt bristen på sömn, är ett dilemma oavsett antal barn. Dessutom är just sömnbristen min akilleshäl. Jag kan inte hantera sömnbrist. Alls. Kaosmånaderna efter Teodor fötts slutade med akut avslut på amningen, sjukskrivning och insomningstabletter. Min kropp var så trasig av sömnbristen att ingenting fungerade. Varenda cell var trasig. Det tog säkert 14 dagars helnätterssömn på 10-12 timmar innan jag fungerade som människa igen. Innan jag kunde tänka på något annat än att överleva, innan jag kunde åka till en affär och handla och innan jag kunde träffa andra människor. Det var tufft. Det var kanske framförallt tufft för förhållandet till min man, faktiskt det tuffaste som vi har gjort. Då fanns det dagligen tankar på skiljsmässa, mest för att få slippa barnen varannan vecka. Det var tyvärr så långt ner som jag hamnat då. Men det enda som jag kunde fokusera på var att få sova, duscha utan att vara stressad, sitta ner under en hel måltid och få äta varm mat samt att få gå på toaletten utan att någon står utanför och skriker. Småbarnstiden är speciell. Första året är kaos. Första halvåret är ren överlevnad. MEN! Det går över! Mantrat som alla förädrar måste axla. Det går över! Med tiden så blir det magiskt att vara förälder. Inte alla dagar. Inte dygnet runt. Men tillräckligt ofta för att det ska vara positivt.
 

Och nu sitter jag här igen! Men en 5-veckorsbebis. Det har krävts planering. Min man jobbar kortare dagar. Barnen får vara mer på förskolan. Vi har gått in med inställningen att överleva. Vi har gått in med inställningen att inte skilja oss. Vi tar hjälp om vi behöver. Hjälp behövs. Ingen är stark ensam. Det är bara ett ordspråk som det går att leva efter om man är ung och ensam. Om man är lite bitter och olycklig. Tro mig! Jag har levt efter det ordspråket i många år. Det är ett tråkigt och tomt liv.

Hittills går det över förväntan! Jag har i ju för sig tagit till alla knep för att minska kolikskrik. Jag äter helt mjölkfritt! Absolut mjölkfritt! Jag äter inte kål, bönor, starkt kryddad mat, kakao eller annan gasbildande mat. Lilltjejen få magdroppar, minifom och sockervatten mellan alla amningar. Jag bär henne överallt i bärsjal, hon sover på mig om nätterna och hon får amma när hon vill Men hon är betydligt snällare än de andra två. Exempelvis så kan hon sova nästan 3 timmar i sträck! Teodor var runt 6 månader innan han gjorde det första gången och Gustaf var närmare 1 år innan han gjorde det! Men det är helt ofattbart underbart! Visserligen bara om jag bär henne i sjal eller om hon sover på mig, men ändå! Exempelvis så har jag sovit jättebra inatt med mina mått mätt. Jag somnade typ 22 och fick sova i nästan 2 timmar! Efter amning så blev det två timmar till! Sen blev det lite gnäll och småamning fram till kl 05 men ojoj! Då var jag riktigt utvilad :-p

Efter flera års analys så har min kropp följande krav gällande sömnen:
1. Jag måste få sova minst en period av en sammanhängande sömn om tre timmar varje dygn. 
2. De mest kritiska timmarna är mellan kl 23-01, blir jag väckt då så är jag inte människa dagen efter.
3. Jag måste få minst 6 timmars sömn fördelat över dygnet.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Etikettmoln