Det är bara tungt. Och det är okej.

Det är svårt att vara lätt, idérik och energisprudlande sista månaden i graviditeten. Det bara är så. Allt är tungt. Jag försöker verkligen för att inte sjunka ner i träsket och det går ändå okej efter förutsättningarna. Om jag ska vara helt ärlig, och det ska man, så vill jag helst tillbringa dagen halvliggandes i säng/soffa/fotölj och titta på serier och filmer. Äta choklad och dricka Pepsi. Men gör jag det? Icke! Alltså betraktas det (betraktar jag det) som okej.

Studierna löper på med 100%. Efter att jag i helgen har tagit itu med andra viktiga papperssaker följt av en ledig dag från förskolan som spenderades på ikea så kan jag nu fokusera resten av veckan på studierna. Papperssaker som nu är avprickade på listan är att:
- förlossningsbrevet nu är skrivet, printat, lagt i mapp och placerat i förlossningsväskan,
- ansökningshandlingar är klara med brev, kalkyl och kopior på intyg till en fondansökan via finansförbundet och
- ett fem sidor långt brev till grannarna om tankar, planer, regler och eventuella lösningar kring vår renovering eftersom de nu i slutet av sommaren opponerat sig mot vår altan som byggdes i maj/juni där vi måste hitta en lösning för grannsämjan.

Parallellt med detta har jag börjat packa förlossningsväskan, planerar ett 4-årskalas för äldsta sonen, handlar kläder inför framtid (och nutid) till barnen och säkert en del mer saker som går av bara farten. Jag är en dryg och snål jäkel som planeringshandlar kläder till barnen när nätbutikerna har tokrea på 40-60%. Det blir mycket vinterkläder, skor, regnkläder och en del leksaker. Det känns skönt att veta att de har riktigt bra utekläder inför framtiden som är köpta utan att kosta skjortan. Förvaringen är lite problematisk men än så länge går det bra med min pedantiska och minitiösa planering. Förutom att jag kan skriva så är jag grym på att organisera förvaring. Fråga min man vad han tycker om att jag titt som tätt sorterar om saker för att hitta den mest opitmala förvaringen!

Förlossningsväskan är ett helt kapitel för sig själv (eller iallafall ett blogginlägg). Det blir många delar och mycket att tänka på när vi kan bli kvar  alltifrån någon dag på BB till ett par veckor på neonatala avdelningen. Efter Teodors anitiotikakur mot MRSA när han föddes och med tanke på att jag fortfarande är bärare av bakterierna så finns risken att även nästa bebis får infektionen. Eftersom jag dessutom har gått och fått graviddiabetes (fråga mig inte hur! jag ligger inte i gränszonen på någon punkt, men det känns ju lite som mig i ett nötskal) så vill de säkert ha koll på bebisens blodsocker i början också.

Men det går segt. Dagarna går segt. Nätterna går segt. Jag väntar mest ut tiden nu för att bebisen ska vilja komma fram och försöker klämma in vettiga saker att göra tills dess. En månad kvar. Den sista månaden är verkligen lång. Jag väntar efter natten när jag knappt hunnit somna förrän värkarna börjar. Först korta och med långa mellanrum. Jag hinner slumra en stund mellan dem. Sedan blir de längre och tätare.

För mig har det varit enkelt att veta när det är riktiga värkar. Inget snack om saken liksom. Det är som om kroppen vill bajsa ut en boll. Från början är det överkomligt med typ en tennisboll som sedan mer blir som en volleyboll och mot slutet är det faktiskt lite jobigt när bollen har blivit stor som en fotboll. Men då är det nästan klart! 

Jag går upp och duschar varmt (hett!) i vår underbara takdusch. Jag tvättar håret. En rutin (om man nu kan kalla det rutin efter två gånger) som har fungerat utmärkt. Det känns skönt att komma till förlossningen nyduschad. Dessutom är det den perfekta smärtlindringen med hett vatten som rinner nerför ryggen. Jag packar det sista i väskan mellan värkarna. Väcker Erik. "Nu måste du ringa till din mamma." Att komma hit tog första gången ungefär 12 timmar (från kl 24.00-12.00) så det var väl egentligen inte så att jag väckte Erik. Men när han skulle gå upp klockan 05.30 för att åka till jobbet så sa jag att han kunde gå och lägga sig igen. Andra gången tog det 4 timmar (från 24.00-04.00). Jag väntar så på att få väcka Erik i natten och säga att han inte får åka till jobbet. Nu så får jag nöja mig med att vakna kl 02 och kl 05 för kissning, törst, alvedon att sova på eller bara för att det är allmänt svårt att sova med många drömmar.

Jag har svårt att motivera mig till träning. Eller rättare sagt, det finns ingen motivation. Alls. Ingen träningsglädje. Ingen motionsglädje. Den kommer tillbaka. Men för nu så finns ingen ork, energi eller lust. Det är bara tungt. Och det är okej.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Etikettmoln