Dimma. Det kopplar inte.

Jag har så mycket inspirerande och motiverande som jag önskar göra men det går bara inte nu. Det gör inte det. Hur gärna jag än vill och hur mycket jag än försöker. Jag mår inte bra. Kroppen mår inte bra. Varken fysiskt eller psykiskt. Min kropp vill inte vara gravid. Inte någonsin. Men framförallt inte nu. Det kopplar inte i hjärnan. Det är bara tjock dimma. Kvinnokroppen är verkligen inte skapt för att bära barn. Det kanske finns några superkvinnor där ute som verkligen tycker att det är mysigt. Not me. Det är så lång tid kvar. För lång tid att må dåligt.

Jag sover katastrofdåligt. Somnar fort på kvällen vilket är trevligt, på 2 paracetamol, gaviscon och nässpray. Helt normalt. Sen vaknar jag kl 02.00. Nästan på pricken varje natt. Kissnödig och törstig. Efter en halvliter vatten, två nya paracetamol och gavicson sover jag oroligt 3-4 timmar till, i bästa fall. Vaknar mellan kl 05.00 och 06.00, dödstrött. Helt omöjligt att somna om. Törstig igen. Ytterligare en halvliter vatten tillsammans med en mix av paracetamol, postafen, 1/4-delar av koffeintabletter allt beroende på kroppens skick. Gavisconet slipper jag tills kvällen och horisontellt läge. Dagen fortlöper i ett konstant fysiskt tillstånd som om klockan hade stannat och hoppar mellan 01.00 och 02.00. Varje dag är iallafall en dag mot målet. Måt målet att vår dotter ska komma ut. Jag hoppas bara att hon är frisk. Trots att jag mår skit så hoppas jag varje dag på att det är en frisk bebis i magen. Det gör jobbet värt mödan. Jag ser fram emot förlossningen. Det är det bästa i hela graviditeten. Smärtan är outhärdlig. Jag är ärlig. Det är fruktansvärt. Men det är specifikt, korvarigt och hanterbart eftersom jag har en enda uppgift just då. Till skillnad mot gravidteten som mest bara är lång och osammanhängande period där jag försöker att göra meningsfulla saker för att få tiden att gå. Vissa saker är också meningsfulla, men helst vill jag få tiden att gå.

Jag känner mig tacksam och avundsjuk på alla fina bilder i mitt instagram-flöde. Det ger en bild av att nuvarande tillstånd bara är temporärt.

Jag lever på drömmen, tanken, målbilden av den jag är egentligen. Inte den här trötta, tunga, ledsna människan.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Etikettmoln