Natthunger.

Klockan 05.17. Så trött. Sandpapper i ögonen. En liten pojke som sover tätt, tätt intill. Genom det vidöppna fönstret strömmar höstkall luft in. Jag fryser under mitt Ikea-lakan knoppa för 19 kr. En klar missberäkning. Nästa natt blir det täcke med fyllning i. Eller iallafall ett vanligt påslakan. Värmeproduktionen på natten är för mig exceptionell. Som höggravid är den ännu värre. Trots att jag söker efter det svalaste rummet att sova i har jag inte haft fyllning i täcket sedan början på juni.

Jag rättar till täcket, med fyllning, över pojken. Han gnäller lite, letar efter mig med sin hand och somnar om. Jag suckar av lättnad. Det är alldeles för tidigt för en liten pojke att vakna kl 05.23.

Jag blundar. Skönt. Det är så skönt att få ligga ner i tystnaden. Jag vill inte haka på mig 12-kilostyngden än. Det är så tungt. Det mesta börjar bli tungt. Att böja sig ner. Att resa sig upp. Att äta. Att sitta ner vid bordet. Magen är så tung och magmusklerna i så dåligt skicka. Bäst är att stå på alla fyra för att torka golv, plocka nedfallna äpplen i trädgården, plocka leksaer, skura golv i badrummet (listan vad man kan göra på alla fyra blir längre när man tänker på det). Halvliggandes i en solstol funkar också eller ståendes på knä för att måla fasadbrädor.

Det sveper ner kall luft. Jag lägger händerna på magen. En spark. En bebisrygg som sakta pressar mot insidan av magen. Magens form blir konisk. Tänk att hon är så stark redan. Enligt bebisappen väger hon nu knappa 2 kg och är dryga 40 cm lång. Nu är det en riktig bebis i magen. Om hon kommer ut nu så kommer hon att vara precis som sina bröder. Fast mindre. Appen visar på 80%. Jag börjar bli duktig förhindrad i vardagslivet men det är fortfarande 20% av tiden kvar. Hela 57 dagar. 8 veckor. Jag slås av tanken att om endast 8 veckor så har vi en till människa hemma. Sedan jag träffade Erik har vi tillverkat tre små människor. På sex år har vi blivit en stor familj. Det är kanske det häftigaste som man kan göra. Eller som kvinna kan göra. Om jag ska vara korrekt. Att tillverka människor. Jag kommer alltid att vidhålla min åsikt om att det är fruktansvärt jobbigt på alla plan att tillverka och uppfostra nya människor. Det är verkligen ett hårt jobb. Men det är galet häftigt. Om jag är vid mina sinnens fulla bruk när bebisen kommer ut så ska jag titta även denna gång. Att se en människa komma ut ur den egna kroppen är en märklig händelse. Jag rekommenderar alla som kan, att göra det.

Klockan 05.37. Nej. Nu går det inte längre. Hungern och törsten driver mig ur sängen. Jag vill ha småkakor och Loka crunch. Ingen utav det har vi hemma. Inget utav det bör jag äta. Efter att blodsockret låg på 7,0 hos barnmorskan senast så har jag kraftigt minskat ner på sockerintaget. Vid 8,0 börjar de testa med sockerchock. Graviditetsdiabetes kan jag klara mig undan. Är det något som jag kan så är det att äta efter huvudet och inte efter vad jag känner för. Jag blandar mig en drink på mineralvatten, pressad lime och den sista skvätten Tillmans fläderblomssaft i ett stort glas med is. Underbart! Jag går in i sovrummet och hämtar kläder. Erik vaknar såklart. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet, han vaknar om jag är vaken. Han får en morgonpuss och jag berättar att klockan är alldeles för lite för att gå upp. Det är den ju. Jag hade gärna sovit två timmar till. Om det inte vore för hungerna. Tillbaka i köket lagar jag havregryns- och bovetegröt med banan och havremjölk. Det behöver inte bli så komplicerat. Det är gott nog. Även om det inte är småkakor.

Klockan 06.01. Solen går upp. Jag tänker på löparskorna som står i källare och som inte har sprungit på alldeles för många månader. En perfekt dag för att långpass innan resten av världen vaknar. En kall sensommarmorgon innan solen går upp. Jag suger på den och tänker att nästa år, då får jag springa.

Etiketter: morgonlöpning hunger

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Etikettmoln