Det går faktiskt bra

Det går ganska bra. Det gör det faktiskt. Och igen… det är sista gången! Det känns otroligt motiverande och tanken hjälper mig dagligen. Det låter verkligen hemskt. Jag inser det själv. Men för mig är det verkligen tråkigt att vara gravid. Men inte bara tråkigt, det är en så oerhört fysisk påfrestning att jag egentligen inte vill göra det. Precis som i slutet på ett riktigt jobbigt Vasalopp. Man har haft bakhalt de senaste 3 milen, det är småblåst och regn, benen är helt slut, armarna är helt slut, ryggen värker, händerna värker, magen börjar ge upp efter alltför mycket energidryck. Man vill bara kliva av! Vilket också är en möjlighet. Som gravid är det inte det. Det går inte att hoppa av! Rent medicinskt så går det faktiskt men rent mentalt så är det omöjligt. Jag ska bara igenom det här! Det ska gå! Det stärker mig i själen att veta att jag är stark nog att klara det. Men jag hade hellre tagit en förlossning i månaden (eller ännu hellre, ett marathon varje månad) istället för 9 månaders helvete.
Rent mentalt börjar det blir lite jobbigt i brist på fysisk aktivitet. Vad kan jag säga, jag gillar att jobba hårt med kroppen! Springa fort! Lyfta tungt! Just nu är jag mest klen.
Magen har redan börjat växa! I vecka 15! Den är betydligt större denna gång än de båda tidigare gångerna. Vikten har inte stigit proportionerligt vilket är skönt men ALLA kläder är för små. Förutom några stora tröjor. Och strumporna. Det går knappt att dölja längre, vilket egentligen inte är ett problem förutom att det är lite knivigt på jobbintervjuer. Men de får väl reda på det ändå, på något sätt.

Etiketter: gravid mage