Sanningens resa

Jag ska försöka ta med er på en resa. En sanningens resa. Jag är trots allt en förespråkare av sanning.
Jag har gjort det här förut. Inte bara en gång, utan två gånger. Men den här gången så är det den sista. Jag kan inte kräva mer  av min kropp, framförallt mitt psyke, och min make.

Det har gått överkomligt fram tills för några dagar sedan. Men när tiden passerades in i vecka 8 så var det "kört". Då kom den numer väl kända tröttheten. Den stora tröttheten. Det finns inget som går att mäta mot en gravidtrötthet. Inget! Huvudet känns fullt i tjock gröt. Tankarna hittar inte fram. Gröten sipprar ner via ryggmärken och nervimpulserna till kroppens alla muskler går långsammare. Långsamt. Å så långsamt! Det är rent vidrigt faktiskt. Det är för mig fortfarande en gåta hur det kan ta så mycket energi att göra en ny människa, eller rättare sagt hur mycket det påverkar mig. Några lyckosamma kvinnor märker knappt av denna fruktanvärda trötthet, ja till och med så lite att de samtidigt når posten som partiledare.

Alla kvinnor (ja, här är det faktiskt bara kvinnor som kan jämföras) upplever en graviditet och förlossning olika. Därför är allting "normalt". För mig är skillnaden som icke-gravid där jag med lätthet löper 8 mils-veckor och sköter hushåll och barn till den gravida där jag kanske orkar äta mat och sover mellan klockan 18 och 07 en total krock av två liv. Men det är "normalt".