Rio de Janerio

Mina barns senaste favoritfilm. Rio. "Jag vill åka till Rio" säger sonen som snart fyller 3 år. Klart vi ska åka till Rio! "Nu?" Nej, inte nu. Sen. Senare.

Jag inser faktiskt själv hur jäkla långt det är. Till Rio alltså. 254 stycken marathon. Shit! Det är skitmånga marathonlopp! Eller 30 kilometer om dagen. VARJE dag! Till den 14 augusti 2016. Ojoj. Det kommer jag aldrig att palla. Kroppen kommer absolut att gå sönder flera gånger om, om jag ska springa så långt.  Nä. Jag måste hitta en kortare väg. 

Jag har ju redan nu lite småont i ljumskarna. De har för tillfället bytt namn till jävlaskitljumskar. Men jag borde vara smart nog att begripa att om jag styrketränar höft, rumpa och utsida lår så måste jag naturligtvis träna antagonisterna också. Och det glömde jag! Eller jag tänkte helt enkelt inte på det. Jag har aldrig haft problem med ljumskarna förut. Inte heller räknas det som en speciellt vanlig löpskada heller.

Men jag gör som jag brukar. Fryser. Tejpar. Stretchar. Styrketränar. Brukar också köra massage men eftersom benen jävlas även denna gång på höger sida så tänker jag att kroppen kanske är lite sned. Vem är skicklig då? En kiropraktor kanske? Tänkt och bokat. En tid hos en erkänt duktig kiropraktor. Spännande!

Trots alla löpta mil, alla stakpass, och all skidgång så har jag aldrig besökt en kiropraktor. För ett år sedan hade jag heller aldrig besökt en massör. Jag har inte haft råd. Men nu är det andra bullar. Prioriteringarna är andra.

Målet är satt. Vägen dit kommer inte att vara rak. Troligen mest uppför och därtill ganska krokig! Huvudet är det inga problem med. Huvudet är det minsta problemet. När jag lägger mig i sängen på kvällen ser jag fram emot morgonens löppass. Ibland dock ett styrkepass, men det är lite av en nitlott.

Att träna är lätt. Att vila är svårt. Träningsintelligens är ett måste. Så länge som jag inte kan träna, äta och sova på heltid så måste träningen anpassas till aktuellt liv. Som idag innehåller små barn, hus, tvätt, städning, jobb, make och en hel massa mer.

Drömmen att få springa på heltid har aldrig varit så stark.

Måtte kroppen hålla.

Etiketter: drömmen skada