Ultravasan 45

För mig är få saker så speciellt som att få stå på startlinjen i något av Vasaloppets arrangemang. När jag hör Vasaloppslåten reser sig håren på armarna och jag har fortfarande svårt att se en Vasaloppsstart på teven utan att gråta. Det är så mäktigt! Alla timmar av förberedelser. Alla timmar av planering. Alla människor som samma är samlade för att samtidigt göra samma resa. Det är så häftigt!

I år så räcker träningsmängden inte till för att göra ett försök på 90 km. Tyvärr. Hur gärna jag än skulle vilja stå på starlinjen i Sälen kl 05.00 på morgonen och springa i den fantastiska Vasaloppsterrängen så går det inte. I år. Med bristfällig träning under flera års tid så är det galenskap att ens försöka.

Men efter ett träningspass på 30 km som knappt kändes så bestämde jag mig att göra en spontanstart på ultravasan45. Med 3 veckor till start får det betraktas som spontant. Tur för mig så var det inte fulltecknat!

Och jag har knappt ord för att beskriva hur fantastiskt loppet var.  Vilken fantastiskt terräng! Vilket fantastiskt väder! Vilket fantastiskt arrangemang! Vilket fantastskt mattält efter målgång! Även då kroppen tog slut redan vid 30 km och jag inte riktigt kunda njuta av sista timmen så var det magiskt! 

Det gjorde ont sista biten och jag bugar inför de människor som sprang den dubbla sträckan. Det måste göra fruktansvärt ont! Förutom för Jonas Buud som tassade fram i 3.50-tempo. I 90 km!

Känslan  efter mål var mest tomhet. Tomhet över att det var slut. Kroppen låg raklångt på gräset och flämtade. Alla små, små celler i benmusklerna vibrerade av trötthet. Men huvudet stod bredvid och hoppade: Mer! Mer! Mer!

Jag är tacksam. Jag är tacksam för det psyke som jag har ärvt av min far, och att han följde med mig som support. Jag är tacksam för de mitokondrier och det löpsteg som jag har ärvt av min mor, och att hon tog hand om mina två barn när jag sprang. Jag är tacksam för att min man tar hand om våra två barn när jag är ute och springer på morgonen.

Etiketter: tävling väggen