Myslöpning i 40 km

Jag njuter av att testa min kropps fysiska gränser. Jag tycker att det är galet skönt med träningsvärk så att jag haltar nerför trappan, när jag måste hålla i mig för att sätta mig ner på en stol eller när jag mår så illa av fysisk utmattning att jag inte kan äta. Det är helt fantastiskt, för att jag har valt det själv och jag vet att det går över.
 
Det är därför som jag helt spontant väljer att springa en marathondistans i skogsterräng med endast min man som sällskap och skogen som publik. Inte för att det är något fel på varken sällskap eller publik men det puschar inte direkt till rekordtider. Men en myslöpning på dryga 4o kilometer bäddar gott inför halva ultravasan om två veckor. Med nummerlapp på bröstet är det dock svårt att sia om utgången men kroppen borde hålla till en målgång iallafall.

Det finns få saker som jag klarar så bra som fysisk ansträning, ju längre desto bättre. Ändå har jag aldrig sprungit ett marathon. Men nu är det snart dags. Jag har legat av mig de senaste åren men jag har nog aldrig varit så sugen som jag är nu.

Två veckor kvar, sen kommer jag att må riktigt dåligt. Av eget val.

Senaste inläggen

Arkiv

Etiketter