Stockholm Marathon

42195 meter.

Loppet.

Drömmen.

Istället sitter jag här i soffan, i år igen, och är bitter. Bitter över att jag ännu inte är nära en start. Bitter över alla måsten som fyller mina dagar. Bitter över att kroppen inte har energi. Bitter över att nattsömnen inte räcker långt när kroppen ska återhämtas. Bitter över att jag ännu inte kommer över 5 mil i veckan utan att bli sjuk.

Alla vet att ingen ska träna sjuk. Alltså ska man vara frisk. Problemet är bara att "frisk" har sedan barnen kommit fått en helt ny innerbörd. "Frisk" innebär numer att bara ha lite ont i huvet, bara lite känning i halsen och snorig. Resultatet av detta är att jag hela tiden är mer eller mindre "sjuk". Detta ger helt klart inte de bästa förutsättningarna för att plöja löpmil.

Jag vill inte hellre sitta i soffan och dricka kaffe. Äta en kaka. Titta på teven när 20 000 andra människor springer. Jag vill inte hellre ta sovmorgon och äta en lång lördagsfrukost.

Jag vill känna smärtan i låren vid 38 km. Jag vill ta kampen med huvudet efter 40 km när kroppen skriker att man ska stanna. Jag vill känna nervositeten innan start. Se alla människor som också ska springa 42195 meter. Jag vill ligga sömnlös dagarna efter målgång för att kroppen inte kan slappna av efter ansträgningen. Jag vill allt det där. Och jag ska nå dit.

Drömmen är mer påtaglig nu än någonsin. Målet finns där, hela tiden.  Man kan säga att jag testar tesen "om man vill så kan man". Det kräver dock planering, samarbete och lite tur.

Beställer Asics DS Trainer i Sthlm Marathon edition. Bara för att.

365 dagar till nästa start.

Etiketter: marathon sjuk